havanaaaffair

Jag hatar och känna såhär. Men jag orkar inte heller hålla det inom mig.. jag känner mig sjukt isolerad från mycket just nu. Det beror antagligen på att jag jobbar mycket och mycket med studier. Man vill vara duktig och leva ett tryggt liv men det kostar. Jag vill inte tro att jag på något sätt är bortglömd, det kanske är jag som kräver mycket uppmärksamhet? Jag saknar stunder då jag kunde åka bil med bror och lyssna på rock klassiker och digga, när jag hade tid och ork för söndagsbak, när jag och nic kunde vakna vid 13 tiden en söndag och baka scones och sedan spela kort tills det blir mörkt igen, när jag kunde njuta av att dricka mitt morgonkaffe på helgerna i mitt rum medan jag läste nyheterna på datorn och solen sken så starkt att den bländade mig. Om detta bara är normalt höstdepp så hoppas jag att det endast är så och att det snart går över. Det kanske är ettårsdagen som börjar närma sig som påverkat mig? Allt jag vet just nu är att jag saknar alla så fruktansvärt mycket...


Det här var en fin kväll jag spenderade med några av dom
människor jag älskar allra mest. Det är en sån där typisk kväll
man minns med glädje. Många fina saker inträffade, inte bara
för min egen del.